Nära ögat

Lillprinsen sover middag och jag sitter på altanen i den varma eftermiddagsluften, dricker en kopp te och försöker släppa ner axlarna. Det har varit en tuff dag.

Vår klåfingriga unge försöker ta i precis ALLT just nu. Man måste se till att ha rena ytor framför honom, annars är olyckan lätt framme. Grejjen är bara att han har börjat nå längre än man tror.

I dag nådde han hela vägen fram till Mattis greencurry-gryta. Innan jag han blinka hade han ryckt tag i tallriken och vält den så att halva den rykande soppan hamnade över honom och över mig. Jag tog upp honom och rusade till toaletten, slängde ner honom i handfatet och sen spolade vi vatten, jag vet inte hur länge, samtidigt som vi försökte utvärdera vart han hade bränt sig och hur illa. Och Elliot skrek och skrek och skrek tills han var helt röd och svettig så ett tag trodde jag att han kanske hade bränt sig i ansiktet. Vi visste heller inte om han skrek för att han hade bränt sig eller för att han låg i en handfat och spolades med kallt vatten, men man chansar ju inte i ett sånt här läge.

Mirakulöst nog verkar han ha klarat sig helt utan brännskador. Inte en enda blåsa fick han, och som det ser ut nu - inte ens en rodnad. Möjligen är han lite traumatiserad från den bryska hanteringen i handfatet :)

Till storyn hör också att jag brände mig på samma ställe i förrgår - jag backade in i en parkerad moppe utanför entrén och brände smalbenet på det heta avgasröret. Jag har en fin liten vattenblåse-koloni på benet nu som minne (en sk thailandstatuering). Hur som helst så hade personalen på restaurangen vanan inne från min olycka dagen innan så de var snabbt framme med vatten och kylbalsam och allt vad det var vilket säkert gjorde sitt till.

Hur som helst: slutet gott allting gott, men det var nära ögat.