Mot vintern!

Nu checkar vi ut från Windsor hotell och börjar så sakteliga den långa resan tillbaka till Sverige och vintern. Tack Asien för den här gången! Det har varit ett sant nöje!

Ps: jag fick inte alla att ställa upp på bild samtidigt så det fick bli så här:).

Sista timmarna

De här sista dagarna i Bangkok har bara visslat förbi. Fantastiska, men för få. Vi borde kanske ha slopat regn-ön helt och hållet och åkt direkt hit (om man får lov att vara lite efterklok).

Men nu är vi hur som helst inne på de sista skälvande timmarna här i Bangkok och det betyder full rulle. Hela förmiddagen har vi ränt runt på marknader och nu är vi hemma för att packa i hop oss och ta en paus vid polen. Sedan ska jag rusa till Siam Square och MBK för lite sista-minuten-shopping. Pjuh! 

Höjdpunken har kanske annars varit de oväntade möten vi fått till de här dagarna. I går mötte vi upp Alex (andra) farbror Jan och hans man Sun sedan 20 år, och käkade finlunch tilsammans med dem på Mandarin Oriental, superlyxhotellet agaton vid floden i den gamla delen av Bangkok. Så här fint var det där:

   Så här fint var det utanför: 

och här är Jan och Sun:

Vi har också unnit med att träffa våra nya vänner från Koh Samed; söta Beran och hennes föräldrar Sevda och Mustafa, som (herregud vad världen är liten ändå) bor här i Bangkok, bara stenkastet från vårt hotell. Gissa om de här ungarna blev glada att se varandra!

Och nu sitter jag här i rummet och skriver vad som kanske blir det sista inlägget för den här resan. Planet går sent sent i natt (00.45) så vi lämnar väl hotellet strax efter 22.

Snart ses vi hemma i vinter-Sverige! Pussåkram!

Back in BBK

Nu har vi lämnat regniga Koh Samed och Lima Coco för lika regniga Bangkok. Men det är fint att vara här oavsett väder - här finns lite fler sätt att fördriva tiden på än ute på ön.

Som alltid är utsikten magisk - Bangkoks skyline går inte av för hackor. Vi bor på Windsor suites i Sukhumvitområdet, samma hotell som vi avslutade förra resan på. Inte världens sexigaste men nu precis som då går vårt flyg sent på natten och det här stället har late checkout (kl 20.00) vilket är värt ganska mycket. Dessutom är läget bra och takpoolen lockar (förutsatt att det slutar regna då).

Herregud nu är det bara två dagar kvar. HUR kan tiden gå så fort?

Sista kvällen på stranden

I morgon drar vi till Bangkok, så detta blir officiellt sista dagen (och kvällen) på stranden för den här gången. Dagarna går i ett rasande tempo nu. Herregud, hur snabbt kan 6 veckor gå egentligen?!

Här nedan kommer en liten bildserie från dagen som gått. Första bilden är på Elliot och hans nya kompis Bera (el möjligen Vera) från Turiket. Hon åkte härifrån i morse till Elliots förtvivlan men det visade sig att familjen bor i Bangkok, bara stenkastet från hotellet som vi har bokat. Så telefonnummer och mailadresser har utbytts oss föräldrar emellan, och en Bangkok-playdate är inplanerad:).

Resten av bilderna är lite mer självförklarande. Strand, boll, gunga, drink och jag. Pöss

"Titta! Dansa candle!"

Så efter 33 dagar i Thailand kom den tillslut, eldshowen. You can run but you can not hide:). Och Elliot är så skön, han gör stora, stora ögon och utbrister: "Titta! Dansa candle"!

Ösregnet

Det ösregnar här. Såklart att det gör. Får sjuka flashbacks från Koh Lanta förra resan, när det bara regnade och regnade och regnade. Jag skulle inte sagt att vi var trötta på sol, I take it all back:).

Egentligen gör det inte så mycket att det är dåligt väder. Det är bara det att det inte finns något att göra här när det regnar. Det är en strand, en restaurang och ett rum vi rör oss på liksom. Men vi förströr oss bäst vi kan. Här finns internet, och det hjälper. Jag har varit hos granresorten och försökt köpa in mig en stund på deras gym, men fick nej tyvärr. Vad mer? Inte mycket. Men Elliot går det ingen nöd på, han har det bra oavsett väder, kanske tycker han tom att det är lite kul med regn. Och tur är väl det för om man ska tro väderleksrapporterna så är det slut på det fina vädret för den här gången!

Lima Coco

Vi har nu slagit ned våra pinaler på Lima Coco - Ao Prao, Koh Samed, som är ett annat sorts Thailand än det vi sett hittills (med undantag för den där dagsutflykten förra veckan). Mae Phim är ju Bangkok-bornas närmaste vattenhål och det gör att det känns äkta där -  inte så konstruerat. Även Koh Kho Khao och Bang Lut var ganska lugna stillsamma platser med mycket inhemsk befolkning i förhållande till turister och västerlänningar. Men här är det som ni förstår tvärtom.

Stranden som vi bor på heter Ao Prao och ligger en bit bort ifrån den värsta kommersen, men även här är det extremt bebyggt och turistifierat. Och så fort man kommer en bit bort från stranden är det oerhört skitigt. "Det ser ut som en krigszon", sa Alex när vi åkte skumpigt taxiflak hit från båten. Turismen tär helt uppebart på ön, så kan man säga.  Men ändå så sitter vi här i vårt lilla krypin (med strandens kristallklara vatten hundra meter från huvudkudden) och har det bra. Det är faktiskt nästan så att man skäms.

Så här ser det ut:

Vi hade bokat fem nätter här, men jag tror vi kommer klippa den här vistelsen lite kort - vi är rätt mätta på sol och bad, hur förmätet de än kan låta. Som det känns nu stannar vi tre nätter här istället för fem, vilket ger oss lite mer tid i Bangkok. Jag han ju knappt se något annat än hotellrummet är vi var där sist så det känns roligt.

Nåväl, just nu ligger Elliot och sover. Vårt rum är pytte, pyttelitet - en säng och ett litet badrum, no more no less, men det är helt och rent och fint. Elliot börjar bli en riktig globetrotter nu, han anpassar sig utan minsta knorr till nya platser, hus och hotellrum (även om han just i dag verkligen saknar sin kompis Gordon). Han har blivit så stor och duktig vår lilla pöjk.

Har jag sagt att vi håller på och pottränar? Om inte: vi håller på och pottränar! Det går skit (hö, hö) bra! Första veckorna var det mycket olyckor men nu verkar polletten ha trillat ned. Vi kör blöja på natten och om vi har en lång resa framför oss, men inte annars. Han är så duktig! Hoppas det funkar lika bra hemma med tre lager kläder och overall.  Om inte kommer vi behöva tvätta jäkligt ofta:).

Hörrni, vettniva! om mindre än en vecka är vi hemma! KUL! Jag börjar längta lite!

Best of Mae Phim

Så var det dags för avskedsmiddag för fina familjen Blixman/Wanngård som nu reser hem till snålblåsten. Tack för de här veckorna guys, vi kommer sakna er som tusan!

Om bara några timmar lämnar även vi Mae Phim för några dagar på Koh Samed. Sorgligt, men också dags på nåt sätt. Här kommer lite "best of" bilder från de gångna två veckorna. Vi hörs igen på Koh Samed!

My oh my

My oh my, dagarna bara rusar förbi. Som ni förstår på den klena uppdateringstakten är det fortfarande jäkligt ont om internet, så nu har jag så många spår att börja skriva om att jag inte vet var jag ska börja.

Jag kanske kan börja med att skriva om hela det långa inlägg som jag plitade ned på min telefon i går, men som lämpligen han försvinna innan vi kom till ett ställe med wifi. De handlade i alla fall om att vi hade varit på utflykt till Banphe i jakt på lite skön marknad asian-style, ni vet såna där som vi var så trötta på förra resan att vi inte orkade med dem. Den här resan har vi inte hittat en enda större marknad hittills, och det gjorde vi heller inte i Banphe (eller jo vi hittade en men där såldes bara torkad fisk). Så plötsligt har vi liksom lite marknads-sug.

I brist på marknad tog vi oss illa fall till en porslinsbutik. Eller butik och butik, det är en sorts lagerbyggnad på pålar med halmtak och utan väggar, där porslin, porslin och postlin står staplat i höga travar. Det finns lite annat smått och gott också - leksaker, diverse köksgeråd, lampor etc men mest är det porslin. Ser ut ungefär så här:

Synd bara att det är så svårt att frakta hem porslin, annars hade vi köpt allt vi kunde bära. Det ser ut som (lite mindre krusidulligt) matteusporslin fast det kostar 5 spänn stycket.

I de försvunna inlägget skrev jag också om att jag och Petra fick en en barnfri förmiddag igår. Vi passade då på att dra till coca-cola stranden för lite sol och bad och (kanske framförallt) manikyr och pedikyr. Nu har vi båda fina klarögda naglar och tår och våra (främst mina) fotsulor är nedslipade till benen med någon sorts hyvel och är nu babymjuka. Men det tog tre timmar. TRE TIMMAR. Herregud alltså. Delvis berodde det på att lacket var så tjockt att det aldrig ville torka men mest var det för att proceduren var så himla omständlig. Skitsamma, det var lyxigt helt oavsett. Här är Petra någonstans i hundrafemtionde minuten. Hon väntar på att lacket ska torka.

och här är jag

Och nu när jag avhandlat gårdagens inlägg kan jag ju passa på att skriva lite i realtid. Vi är nu inne på Petra, Kalle, Gordon och lille (store) Tore-bebisens sista dygn här med oss i Laem Mae Phim. Herregud vad tiden går fort. I morgon kväll lämnar dom oss och tar taxin mot Bangkoks flygplats och flyger hem till kalla Sverige. Själva har vi en vecka kvar i värmen och två dygn här i Mae Phim. Sen väntar Koh Samed och lyxig honeymoon resort, och sen slutar vi som vi började - i Bangkok (jag tänkte låta bli att vara sjuk den här gången).

Så idag har vi slagit på stora trumman och betalt in oss på byns flottaste resort för dagen. Det var fina infinity poolen och den privata stranden som lockade,  plus då den flådiga uteserveringen precis vid strandkanten. Så där har vi hängt hela förmiddagen - badat, ätit och druckit lemonad.

Nu är vi tillbaks i huset för lite vila och för att smida planer för kvällen. Familjen Blixman/wanngåds sista semesterkväll måste ju firas i stor stil. Jag tror det blir skumpa!

Mamma, bajs!

Dagsutflykt till ryssön

Igår var hela klanen på en en rolig men lätt utmattande dagsutflykt. Turen gick till Ryssön som Ylva (med goda skäl) brukar kalla den, alias Koh Samed (el Koh Samet - kärt barn, osv). För att ta sig dit från Mae Phim tar man antingen lokala bussen, el som i vårt fall minibusstaxi, till BanPhe. Därifrån går sedan fina färglada, tungt, TUGNT lastade båtar i skytteltrafik fram och tillbaks till ön. Man delar sittplats med lite nyfångad fisk en AC som ska till nåt hotell någonstans, ett par blomsterarrangemang och litervis med olika sorters jucier etc etc.

Och nej. Tore låg inte i den vagnen. Just då.

Väl på ön gick vi mot den närmaste stranden (Sai Kiew) som också råkar vara den mest hysteriska. Och givetvis var alla stereotyperna på plats: jobbiga gitarrkillen, superbruna speedos-farbrorn, flickorna som fotar varandra krälandes i strandkanten, you name it. Vi hittade ett någorlunda avskilt hörn på stranden där vi lade ner våra pinaler, och sen satt vi där och bara tittade. Och badade. Och okejdå, åt.  

Jobbiga gitarrkillen till trots var det en svinfin dag. Vattnet var kristallklart och sanden vit och finkornig. En av de finaste stränderna (ur den aspekten) på den här resan hittills. 

Men äventyr har sitt pris och vi kom hem med tre mycket trötta och gnälliga ungar. Så idag kommer vi inte röra oss långt från området. Tur då att stranden ligger ett stenkast bort :). 

Lugna dagar

Lugna dagar läggs till varandra och plötsligt har lunken infunnit sig, Mae phim-style. Principen är som ni förstår densamma. Strand, bad, mat, sov etc. Ett otroligt lyxigt liv.

Idag tänkte vi chocka med lite marknad men vi var för tidigt ute. Den var stängd. Så nu sitter vi här vid stranden igen, käkar lite Phad Thai, dricker en fruitshake och tar det lugnt. Kanske försöker vi oss på marknaden igen i eftermiddag, kanske inte :).

Här kommer lite bilder från de senaste dagarnas eskapader. Det blir lite strand, lite Petra, och lite fruitshake.

Hur har ni det där hemma? Full rulle? Tänk - om två veckor är vi hemma igen. Herregud, tiden går fort när man har roligt.

Interwebs

Just nu har vi Internet. Man vet aldrig när vi får chansen igen. Så vi mass-facebookar, mass-instagrammar, och jag föröker mig på att mobilblogga samtidigt som vi äter lunch. Man kan säga att FREE WIFI (se ovan Petras huvud) gör det här lunchhaket rätt konkurrenskraftigt. Och så kan man säga att vi är hopplösa som är så internetkåta.

Mae Phim!

Nu är vi sedan några dagar i Laem Mae Phim, som känns som en metropol jämfört med de ställen vi har varit på hittills.

Mae Phim har växt, liksom sträckt på sig sen vi var här sist. Det är fler butiker med större utbud, fler restauranger, mer kommers på stranden etc än det var för två år sedan. Detta trots att tio restauranger brunnit ned till grunden.Av branden märker man apropå det, inte så mycket. Visst är restauranggatan något stympad men det gör varken till eller från för oss västerlänningar. Värre är det för lokalbefolkningen.

Med oss här i Mae Phim, är fina familjen Blixman/Wanngård som även de trotsats snöblasket därhemma för några veckors solsting. Vi bor tilsammans i ett stort fint hus kanske 200 meter från havet (och från närmaste wifi - det är därför det varit lite radioskugga de senaste dagarna. Vi jobbar på det.)

Just nu är vi på CocaCola-stranden som fått sitt namn av att det är en stor cola-skylt precis vid avfarten från huvudvägen. Sol, bad, fruitshakes och lunch står på agendan. Och jag ska strax kosta på mig en manikyr. Den kostar 50 spänn.

Livet är hårt!

En otippad favorit

Matti och Alex är (till skillnad från mig då) såna som vill ha lite variation i vardagen. Så det blev inte Hapla igår kväll, det blev en liten liten otippad pärla bara några hundra meter från vårt hotell. Matti hade joggat förbi och tyckte det såg fint ut, och det var det också. Och så var det gott. Och så tog den handlingskraftiga föreståndarinnan hand om våra illbattingar medan vi åt.

Tur för mig att jag har resesällskap med lite fantasi, annars hade vi missat det här stället!

Hapla Beach

Ett av våra favorit-ställen här på Koh Kho Khao är Hapla beach. Det är en fantastiskt vacker strand som är lugn och stilla (vilket iofs kan sägas om hela ön - än har inte masstursimen som den ser ut vid t.ex. närliggande Khao Lak hunnit hit) och så serveras supergod mat. Alla rätt kan man säga.

Vi blev tipsade både av grannarna i Bang Lut och av min kompis Bettan som var här veckan innan oss, och eftersom stranden ligger på bekvämt moppe-avtånd blir det mycket Hapla just nu. Hela Klanen Aivars/Kotsalainen/Bergqvist har tex precis kommit hem från en härlig hängmatte-lunch där det såg ut ungefär så här:

Det är synd att klaga om man säger så. Men innan ni dör avundsdöden där hemma så kan jag flika in att vi i morgon gör vårt sista dygn här på ön. Den här veckan har gått ruggigt fort. Fredag morgon tar vi vårt pick och pack och reser tillsammans med Matti, Ylva och barnen mot Phuket där vi släpper av dem för att fortsätta sin resa, som vad jag förstår kommer ta dem via Koh Ngay, Kuala Lumpur (lyllosar!) och slutligen Singapore. 

Själva ska vi flyga tillbaks till Bangkok och sedan ta oss drygt två timmar österut mot nyligen eldhärjade Mae Phim. Jag har gjort lite research och talat med dem vi hyr av - de säger att 10 restauranger har brunnit (av kanske 30)  men att byn i övrig är inakt och det är full rulle som vanligt. Men nog undrar man vad man kommer mötas av när man ser tex detta. Huvva! 

Till Mae Phim kommer hur som helst också fina familjen Blixman/Wanngård, som jag tror i skrivande stund befinner sig i luften. Ska bli så kul att träffa dem.  Men ännu har vi ett dygn kvar här, och risken är överhängande att det blir Hapla till frukost, lunch och middag.

Nu: löprunda. Vill inte men ska.

Hej på sej