Det är synd om mig

Jag inser att det är skam att klaga när man bor i värsta fina huset mitt på stranden i Vietnam med goda vänner och privat kock men jag tänker göra det ändå för det är ooooeeerhhööört synd om mig idag. Jag är nämligen magsjuk.

Det var väl oundvikligt att man skulle åka på det någon gång under resans gång men jag är inte lite magsjuk heller. Jag är mycket magsjuk. Jag besparar er dom omysiga detaljerna om hur den här myckna magsjukan ter sig men ni kan ju tänka er själva. Så jag upprepar, det är synd om mig.

Tur då att man har världen goaste unge. Elliot har varit hur snäll och gullig och glad som helst de senaste dagarna. Det är som att han känner att jag inte har nån energi och kompenserar med att vara världens bästa bäbis.

Hur söt är han inte liksom (om man bortser från att han dreglar rätt mycket - han håller på att få tänder)?