Short but sweet

Det är alldeles lugnt och tyst i vita villan. Jon, Janna och barnen reste nyss och det känns märkligt tomt, trots att vi är så många kvar. Just nu sover dessutom yrvädret Eje middag med Ylva och Elliot knoppade precis in han med. Sami har följt med Poung på äventyr och Alex är och handlar. Jag schasade dessutom precis iväg alla byns busungar som stod här och glodde in genom fönstret. Bara jag Matti kvar alltså och vi sitter tysta mitt emot varandra och knapprar på varsin dator.

Det är få stunder som är så här tysta och lugna. Oftast ser det ut typ såhär:

eller så här:

Men nu vaknade Elliot. Självklart. Ja, ja short but sweet som man säger.

Vi jobbar med data

Vita villan i Gahn Do har de senaste dagarna varit fylld till bredden med webbare. Jag och Jon från Bazooka, Matti och Janna från Creuna och Alex från Kramgo. Den enda som inte är webbare är väl kanske Ylva som jobbar med receptmakeri och matfotografering men hon bloggar för Sollentuna centrum genom Bazooka och det tycker jag räknas:).

Med en sådan lineup skulle man kunna tro att vi inte gjorde annat om dagarna än att prata webb, men det gör vi faktiskt inte. Mestadels tar vi hand om våra barn (som för övrigt är grabbar hela bunten), försöker hindra dem från att trilla och slå sig allt för många gånger och så där. Och så äter vi och solar och badar förstås.

Här är hela gänget samlat:

Hello där hemma! Hoppas ni klarar oss utan oss ett tag till för vi har ingen direkt brådska hem!

Det är någon som har sovit hela natten!

Någon har sovit hela natten tryggt och gott i sin resesäng. Inga uppplock och ingen mat. Några små pip kanske men han har somnat om själv varje gång! Hurra!

Djur i bur

Alltså för det mesta är livet här i vita villan på paradisstranden i Gahn Do helt ljuvligt. Men det är någonting med vietnamesernas totala ointresse för integritet och privatliv som kan gå en på nerverna.

Vi är otroligt intressanta för byborna här har vi förstått. Tre familjer med massor av söta lintottsbebisar i det stora jättehuset nere på stranden väcker en del uppmärksamhet. Så titt som tätt kommer byborna hit och parkerar sig och sina familjer på vår "tomt" och sen sitter de här och tittar och pekar. En del tar det längre och går in på gården och sätter sig där och pillar på våra prylar och inte helt sällan sätter sig ett gäng och stirrar in genom fönstrena. Och eftersom det det är stora glasfönster överallt i huset så då känner man sig lite som djur i bur - REJÄLT iakttagen. Så här såg det tex ut i eftermiddags:

Janna säger att det troligtvis hänger i hop med att de lever i "extended familys" här, alla är typ släkt med alla och kör lite mi casa es su casa ni vet, så de förstår inte att vi upplever det som oartigt när de kliver in på gården eller tittar in genom fönstret. Det är ren nyfikenhet, inte illvilja alltså. Men för en svennebanan är det ytterst märkligt!

Klanen är samlad

I går kom Jon, Jana Marvin och Morgan så nu börjar det bli fullt i huset. Det är knappt så stolarna räcker:). Här käkas det frulle och det som står till buds är bröd och ägg i mängder och så frukt förstås. En vecka är vi här allihopa, sen åker alla vidare utom Matti och Ylva som stannar ytterligare en vecka.

Klanen är samlad igen!

Tåg eller inte tåg

Alex har länge sagt att han vill åka tåg genom Vietnam. Jag har lika länge sagt att jag inte har någon som helst önskan att åka tåg genom Vietnam. Men nu är vi plötsligt mitt ute i ingenstans och härifrån går det inga flyg till Hoi An som är vår nästa destination. Och när vi kom på det var det någon som fick vatten på sin tåg-kvarn.

9 timmar skulle det ta att åka tåg mellan Tuy Hoa (som vi flög till och som ligger en dryg timme härifrån) och Danang (som är en halvtimme el så från Hoi An), vilket totalt utgör en 11-12 timmar lång resa, från port till port, och det ser man ju fram emot ungefär lika mycket som en käftsmäll.

Poung sa dock att det fanns en tågstation närmre Gahn Do så vi åkte dit och rekade igår. Så här såg det ut där:

.... mmmmjjjjjooo men NU blev jag ju verkligen sugen på att åka tåg.

Jag tror alltså att vi nu har bestämt oss för att skita i tåget men det är inte utan hundögon från min bättre hälft. Vi tar taxi till Nah Trang, stannar där en natt och flyger sedan till Danang. Fast inte än, vi har en vecka kvar här i vita villan på paradisstranden i Gahn Do.

Och jag mår bra nu så mamma kan sluta skicka oroliga sms:)!

Det är synd om mig

Jag inser att det är skam att klaga när man bor i värsta fina huset mitt på stranden i Vietnam med goda vänner och privat kock men jag tänker göra det ändå för det är ooooeeerhhööört synd om mig idag. Jag är nämligen magsjuk.

Det var väl oundvikligt att man skulle åka på det någon gång under resans gång men jag är inte lite magsjuk heller. Jag är mycket magsjuk. Jag besparar er dom omysiga detaljerna om hur den här myckna magsjukan ter sig men ni kan ju tänka er själva. Så jag upprepar, det är synd om mig.

Tur då att man har världen goaste unge. Elliot har varit hur snäll och gullig och glad som helst de senaste dagarna. Det är som att han känner att jag inte har nån energi och kompenserar med att vara världens bästa bäbis.

Hur söt är han inte liksom (om man bortser från att han dreglar rätt mycket - han håller på att få tänder)?

Gahn Do by night

Pojken som inte ville sova

Elliot har utvecklats till en riktig badpojke. Så länge han kan sitta och plaska med plastsaker i kulörta färger så är han nöjd och glad. Så här såg det ut tidigare i dag:

Synd bara att han inte är lika glad på nätterna. Han har sovit extremt dåligt på sistone - tror det är en kombination av att han blivit så rörlig (han sätter sig upp i sömnen, börjar kravla runt och väcker sig själv) och att han håller på att få sin första tand. Men om sanningen ska fram så är det nog våra läggningsrutiner som är huvudproblemet.

När man bor nära inpå människor, varesig det är på hotell eller i hus som nu, vill man liksom inte störa med skrikande bebis natt efter natt. Så jag har (tyvärr) plockat upp honom när han har vaknat och vaggat honom till sömns alt ammat. Minsta motståndets lag liksom. Och det är ju klart att om ungen tror att han ska få mat eller vaggas till sömns tryggt i famnen, då bemödar han sig ju inte med att försöka somna om själv. Aj aj mamma alltså. Och det håller inte längre heller för jag är helt slut (trots att jag är på långsemester).

Så i natt ska jag sova på nedervåningen med öronproppar och så ska Alex köra lite hårda puckar. Inte komma upp ur sängen och inte amma alltså. Och redan när jag skriver det här börjar jag ångra mig för jag står inte ut när han är ledsen och jag vet ju från tidigare erfarenheter att han kommer att vara REJÄLT ledsen i natt.

Usch jag är för blödig för barnuppfostran.

Vardagslyx

Idag har jag varit på nagelsalong, Gahn Do-style, vilket betyder att jag har suttit på en plaststol i ett skjul med en liiiten liiiten vietnamesiska vid mina fötter. Jag har bättre verktyg i min resenescessär än vad hon hade men på något sätt fick hon till det ändå den lilla raringen. 15000 dong kostade det, dvs 5 spänn. Det är inte dyrt med vardaglyx i Vietnam!

Enda problemet var kanske horden av andra vietnamesiska kvinnor som kom för att titta på när den jättestora västerländska kvinnan fick naglarna målade i tomterött. De liksom slog sig ned och började prata och peka och skratta och sånt där tycker man ju är lite awkward som svensk. Men det bjuder jag på!

En marknadernas dag

I morse följde jag med Poung till den lokala marknaden där det visar sig att hon köper det mesta som vi äter här i huset. Marknad är kanske att ta i och för sig - det är mest en plats där kvinnorna i byn sitter på huk framför dukar med diverse hemodlade grödor, egenhändigt uppfödda (och nackade) kycklingar och nyvärpta ägg. Det är otroligt långt ifrån västvärldens supermarkets, så mycket kan jag säga.

Jag vågade inte fota ordentligt för det kändes liksom påfluget, men här är en bild som jag lyckades ta i förbifarten.

Inte många timmar senare erbjöd sig Poung att ta med mig och Ylva till grannbyn Song Cao, där det enligt henne skulle finns mycket bra shopping. Det fanns mycket riktigt en del att shoppa, men inte så mycket som passade oss. Det verkar vara mycket t-shirts med dansande björnar i neonfärger på såna här ställen av någon anledning. Sen fanns det också en lite större marknad där det såldes färsk frukt i massor och där gick vi loss kan jag säga.

Annars har jag inte mycket att rapportera. Ytterligare en lat dag har snart lagts till handlingarna. När som helst kommer Poung och lagar middag.

Kram från Vietnam och Gahn Do

Gahn Do

Vi är nu framme i Gahn do hos Matti och Ylva och har det ganska så bra. Bakom min solstol är alltså själva huset och framför huset, poolen och därifrån är det knappa metern till stranden.

Eller vad tycks?

Här kommer vi nog ha ett par grymt sköna lata dagar för det finns just ingenting här att göra förutom att sola, bada, äta och sova. Vi bor liksom mitt ute i ingenstans - inga affärer, inga andra turister och.. ja.. inte så mycket annat heller för den delen.

Jag förstår mer och mer varför Matti och Ylva har skaffat en "kock"/ alltiallo här (även om det verkar mer som att hon hittade dem). Hon heter Poung och kommer tre gånger om dagen med mat som hon handlar gud vet vart (det är ju inte som att det finns några matffärer liksom). Om man behöver tvätta, fixa transporter - vad som helst, så hjälper hon till. Hon verkar också vara den enda på några mils omnejd som förstår och kan prata lite engelska vilket hjälper.

Sen är det lustigt här, för vårt hus verkar vara lite av en attraktion för lokalbefolkningen. Det trillar liksom in lite löst folk från höger och vänster och sätter sig på verandan eller badar i polen. Farbror polisen har varit här idag också, han kom med internet till oss hur sjukt den än låter och sen hängde han kvar en stund och hjälpte till att rensa polen. Mycket speciellt.

Nu är lunchen serverad. Livet är hårt.

Ny dag, nytt resmål

Om dryga timmen bär det av till flygplatsen igen och den här gången landar vi i Tuy Hua (också i Vietnam) där vi blir upphämtade av dom här lirarna:

Matti och Ylva har alltså hyrt huset som vi ska till härnäst i Gahn Do, någon timmes bilfärd från flygplatsen. Vi har fått lite rapporter redan och det låter mycket lovande, tydligen är det den vietnamesiska landsbygden vi ska till och huset är stort och fint och ligger precis på stranden och har egen pool. Dessutom verkar det som dom har gått och anställt en kock/alltiallo så jag gissar att det kommer bli några lata dagar här framöver.

Hej då från Saigon alltså. Nästa rapport kommer från Gahn Do!

Saigon by night

Dom kan det här med ljussättning vietnameserna. Så här ser det ut när solen gått ned. Fint va?!

Vi gör Saigon

I dag har vi spanat in några av sevärdheterna i Saigon rustade med vagn, babybjörn, uv-parasoll, Vietnam-guidebok och karta.

Vi började med att följa Dong Khoi (som är en av de större shoppinggatorna i Distrikt 1 där vårt hotell lämpligt nog ligger) hela vägen ned till katedralen som fransoserna lät bygga 1800-nånting. Den heter Saigon Notre-Dame Basilica och känns väl lite som en lillebror till sin parisiska namne. Här på bilden får den dela plats med pampiga dyr-köpcentrumet Diamond Plaza.

Härifrån gick vi vidare till the "Reunification palace" som jag vet mycket lite om. Men jag tror att det var här presidenten bodde och verkade under vietnamkriget och att det liksom var det strategiska högkvarteret om man så säger. Det är hur som helst en rätt ståtlig art-deco (tror jag) byggnad och den består till 90 procent av stora pråliga mötesrum. Sen finns det några sovrum och i källaren ett gäng bunkerliknande "war rooms" där jag gissar att fiffiga krigsplaner har smidits. Från utsidan såg det ut såhär:

...och här är ett i raden av alla pampiga mötesrum:

Ett stenkast därifrån ligger Quan an Ngon, en jättefin vietnamesisk restaurang där också Viet Congs högkvarter låg back in the days, enligt Alex. Så var det nu inte alls visade det sig senare ( han hade läst fel) men det var i den tron vi åt vår anka och våra springrolls.

Sen har vi givetvis spanat in några av stadens alla marknader och köpcentrum också men sånt ser liksom likadant ut på bild vart man än befinner sig så jag hoppar det i den här bildserien. Vi avrundade hur som helst förmiddagens sightseeingpass med lite poolhäng här på hotellet.

Nu ligger Elliot och sover och vi samlar krafterna inför eftermiddagen. Några till punkter har vi på vår lista och sen avrundar vi med finmiddag! Happy Valentines!

Ho Chi Minh City

I gårkväll landade vi Ho Chi Minh City, eller Saigon som det fortfarande kallas här. Vi hade beställt hämtning på flygplatsen och flighten var bara dryga timmen så på det hela var det en kort och odramatisk resa hit.

Vi bor på Grand Hotel och läget är superbt. Hjärtat av staden är precis utanför dörren, och det är ett fint hjärta också. Jag tror faktiskt att det jag saknade mest i Bangkok var något vackert att vila ögonen på (som inte var ett tempel) för staden som sådan ser man liksom inte - den är dold mellan skyskrapor och broar. Här är det pyntat och ljussatt och pluttigt som bara den. Det är ganska fint helt enkelt och känns litet och rart om man jämför med Bangkok.

Här finns också ( hör och häpna ) trottoarer så det är fullt möjligt att rulla vagn. I förmiddags hade vi lite av en succépromenad faktisk. Elliot var trött så han satt rätt lugnt i vagnen (ett tag) medan vi utforskade staden och gick på marknad. Men är det inte det ena så är det naturligtvis det andra. Det är extremt stressad trafik här, ingen saktar ner och ingen stannar och det inte bilarna som är värst. Miljoners och åter miljoners vespor susar fram på vägarna och ingen av dem stannar för ett förvirrat svenskt par med vagn. Så antingen blir man stående eller så får man ta seden dit man kommer och bara kliva rakt ut i gatan och hoppas på det bästa.

Jag har fotat dåligt i dag - troligen för att jag var så lycklig över att köra vagn och slippa bära jättebäbis. Men i morgon ska jag försöka lägga upp lite bilder härifrån. Tillsvidare får ni nöja er med några ståtliga bilder på hotellet med omnejd.

Jim Thompson House

Idag hade vi en enda punkt på todo-listan och det var att ta oss till Jim Thomson house.

Jim Thompson (född amerikan) kallas i folkmun "the silk king", troligtvis på grund av att han under mitten av 1900-talet byggde upp ett silkesimperium i Bangkok. I och med det anses han ha lagt grunden till att Thailand blivit så förknippat med, och tjänat så mycket pengar på silke.

Den 26 mars 1967 försvann dock Jim Thompson mycket mystiskt under en vandring i djungeln och i och med detta har han blivit enormt mytomspunnen här och lite av en legend vad jag förstår. Det finns Jim Thompson affärer överallt och hans hem i centrala Bangkok har gjorts om till museum. Och det var alltså dit vi skulle idag.

När vi kom dit visade det sig dessvärre att man var tvungen att ta en guidad tur om man ville komma in i huset. Och Elliot är liksom inte den man går på guidade turer med - han låter för mycket (MAMAMAMAMAMAMAAAAARRRRRRRRRPAPAPAPAPAAAARRRRMAMA).

Så idag har vi varit och sett trädgården till Jim Thompson the silk king's hus. Jättefint. Så här såg det ut där.

Det visade sig dock som av en händelse att Jim Thompsons trädgård ligger nära Siam Square som verkar vara ungdomens modemecka i Bankgok. Massor av små butiker och stånd och grejjer och fint dessutom. Och billigt. Så vår dag av kultur blev istället till en dag av fåfänga, men jag klagar inte. Eller jo jag klagar lite på Alex som tyckte att jag skulle spela svår med en av försäljarna gällande en blus jag ville köpa. Han trodde vi skulle få "nice price" på det viset. Det enda som hände var att försäljaren sålde den till någon som inte hade en strategisk expert till sambo :).

Tempel, tempel och mera tempel

Idag har vi fortsatt utforska Bangkoks tempel. Vi började med Marmortemplet (Wat Benchama Bopit) som, precis som namnet antyder, är byggt i marmor. Detta var kanske inte ett av de pampigaste templen i Bangkok men det var en mysig liten promenad och ett aktivt tempel där munkarna faktiskt levde och verkade. Precis bakom tempelområdet fanns deras bostäder och där hängde orangea tygskynken på tork överallt. Dessutom satt munkarna och bad i själva hjärtat av templet så där fick vi inte lov att gå in. Lite härligt oturistigt tyckte jag!

Här kommer lite bilder:

Nästa servärdhet på vår lista var pampiga Temple of dawn (Wat Arun). Vid det här laget var vi varma, svettiga och lite matta överlag så det var inte utan viss självömkan vi påbörjade klättringen upp för templets branta trappor. Jag är dock glad att vi tog oss dit för det var verkligen en otroligt vacker plats.

Men sen gjorde vi det ödestigra misstaget att hoppa in i en taxi. Man ska uppenbarligen inte ta taxi från gamla stan runt lunch på en torsdag för då fastnar man i trafiken. I en dryg timme satt vi och svettades med en taxichaufför som inte förstod ett ord engelska. Han förstod heller inte var vi bodde, fast vi lämnat fram ett kort med adressen, så han åkte fel miljoners gånger innan vi tillslut gav upp och bestämde oss för att promenera sista biten.

Så därför tycker vi att vi har gjort oss förtjänta av en lat eftermiddag vid poolen. Den här bilden tog Alex från vår balkong på 20e våningen. Det är jag som ligger och solar i mitten av bilden :).

En dag kvar i Bangkok. Jag tror inte det blir några fler tempel nu. Jag tror att det blir någonting med Air cond!

Bangkok shopping

I dag har vi hängt i några av Bangkoks alla shoppingmalls. Svalt och skönt och lätt att rulla vagn tänkte vi. Elliot har dock vant sig vid att bli buren och har absolut ingen lust att åka vagn längre. En minut tror jag han satt nöjd och glad i vagnen och sen var det bara att börja bära igen.

Vi har hunnit med hysteriska jättegallerian MBK (som en marknad fast med air cond), Siam Discovery (där det f.ö var nåt event med nån poppis thai-artist tror vi för flickorna skrek och TV var där och filmade), Siam Center (lite som PUB, ganska kul fashion! ) och Siam Paragorn (Prada, Bvlgari, Chanel ovs). Det fina med galleriorna vi var på i dag var att de typ satt i hop med små broar så man kunde lätt ta sig fram och tillbaks.

Här är Alex och Elliot på Siam Center:

Lite fick vi shoppat men vi har inte så mycket plats i resväskorna så det är inte läge att slå på stora trumman. Dessutom har vi blivit lite snåla för det är dyrt här om man jämför med Mae Phim. Vår burrito-lunch på food courten i MBK-gallerian gick på typ 600 TBH (120 spänn) och det är bra mycket mer än vad vi betalade för lyxmiddagarna med färsk fisk på stranden. Inte dyrt med svenska mått mätt kanske men dyrt för att vara Thailand. Det går att leva billigt här också förstås. Igår åt vi middag på stan för 20 spänn!

Måste lägga upp en bild på vår lilla (stora) tjorv i sina nya jeans också, bara för att det är så sött när han har "riktiga" kläder på sig:).

Elliot 8 månader

Det är inte klokt vad fort tiden går. Jag inser ju att jag inte har någon liten spädis längre (om inte annat för att varje thailandare vi passerar på gatan säger ooh, vely biig, vely vely biiiig) men det känns ändå som att han är alldeles ny, min lilla prins.

Men det är han inte, han är åtta hela månader på dagen. Han kryper, han sätter sig från liggande och ställer sig från sittande om han får tag i något solitt. Han säger mamma och pappa även om jag tvivlar på att han vet vad han säger (mamamamamapapamamapa - typ så) och han är på god väg att charma brallorna av hela Bangkok.

Vi var på kvällsmarknad nyss och då fick lillen sig ett par svinfina låtsas Lewis i 8-månaderns present, prutade och klara. Grattis min fina lilla Pelle, du är bästast i hela världen!

Sightseeing

Bangkok är ingen direkt barnvänlig stad. Människorna är otrolig barnkära och gulliga men själva staden är varken barn- eller barnvagnsanpassad. Vagnen är alltså bara att glömma - den får inte plats någonstans och försöker man ändå släpa med sig den så slutar det med att man bär både den och barnet upp och ner för långa smala trappor.

Sen är det otroligt varmt och att skydda den lille från solens vassa strålar är ett heltidsjobb. Så nu har det blivit som så att vi knatar runt med Elliot i babybjörnen och med paraply framför/över honom som skydd för solen samtidigt som vi fläktar honom med en nyinköpt solfjäder. PUH - det är ett hårt jobb för man ju inte direkt kaxig själv när det är 30-grader någonting och vindstilla. Elliot själv har dock the time of his life där han hänger på magen. Jätteglad och jättenöjd!

Vi gick upp tidigt i morse och begav oss iväg på sightseeingtur, tanken var att vi skulle hinna med lite tempel innan den värsta hettan slog till. Vi hade för avsikt att börja med det kungliga slottet "What Pra Kaeo" men vi hade inte tillräckligt snajdiga dojjor så det blev templet "Wat Po" i stället. En av templets menst prominenta features är en liggande jäääääättebudda i guld. Här kommer lite bilder:

Nu är vi tillbaks på hotellet och ska försöka få lillen av sova lite innan vi ger oss ut i storstadspulsen igen för en bit kvällsmat.

På återseende hörrni!

Bangkok by night

Alltså det blir inget långt inlägg detta för vi ska snart gå och lägga oss och internet är sjukt segt. Men jag bara måste lägga upp en bild på utsikten nu när det har blivit mörkt för att det är så himlarns tjusigt!

Kontrasternas dag

Då var vi framme i Bangkok och kontrasten är total. Vi bor på Panthip Court, på 20e våningen i en enorm svit där bara badrummet är större än vår bungalow på Villa Bali. Och utsikten är helt bananas - döm själva:

Nu tänkte vi svida om från beachbum looken till storstadsdito och kasta oss i på det djupa. Ska vi hinna med Chatuchak- marknaden (som är en helgmarknad och som tydligen ska vara en must see i Bangkok) är det nämligen nu eller aldrig eftersom vi åker härifrån redan nästa lördag. Jag tror det kommer vara hysteriskt och häftigt och varmt och det är nog ingenting mot verkligheten.

Jisses vad kul det är att vara i storstan!

Besöket hos farbror doktorn...

... gick hur bra som helst. Ögoninfektionen är ett minne blott och all is good. Här står vi utan för entrén till Bangkok hospital i Rayong och försöker posera. Eller jag försöker posera med Elliot som inte försöker posera alls.

På hemvägen tänkte vi stanna till på ett shopping mall bara för att ha gjort någonting mer i Rayong än att vara på sjukan. Men vi lyckades inte förklara för chauffören vilket mall vi ville till så vi kom fel och det surade Alex för rätt länge. Det han ville till hade DUNKIN DONUTS och KFC och BOOTS och MASSOR AV KUL och dit vi kom var det bara trista THAI-GREJJER tydligen. Men vi är ju i Thailand kunde jag tycka då? No?

Nu är det sista kvällen på Villa Bali och i Mae Phim. Vi försöker bestämma oss för vilken restaurang som ska få äran att servera oss avskedsmiddagen. Det lutar åt snälla-fisk-farbrorn, som vi kallar vår favvo-fiskrestaurang här (mest för att vi inte kan uttala namnet på stället och för att farbror servitören är så himla rar).

I morgon klockan 9.00 hämtar Jon och Janna upp oss med minivan och sen bär det av mot storstaden. De ska till flygplatsen för att sedan resa vidare mot Koh Lanta medan vi stannar i Bangkok en vecka innan vi tar oss vidare till Vietnam.

Alltså: sista kvällen i Mae Phim. Jag kan inte fatta att vi varit här i en månad redan. Vilken tur att vi har två (och en halv) månad kvar innan vi ska hem till vad vi hoppas hunnit bli den svenska våren!

En liten tjorv

Någon (Caroline) efterlyste bilder på lilltjorven och jag misstänker att det finns lite mor- och farföräldrar och mostrar och sånt som inte heller skulle misstycka. Så här kommer massor av sötbilder på Elliot, snart 8 månader!

Elliot och Alex vid dyrstranden nedanför X2 resort här i Mae phim.

Elliot på vanliga stranden i nyinköpt thailinne (turkost och i neon med björnar - det enda som fanns i hans storlek på marknaden)

Elliot på samma strand någon dag senare i ytterligare ett thailinne med björnar (men inte i neon tack och lov). Tror vi får gå och shoppa lite vettiga kläder till lilleman när vi kommer till Bangkok.

Plutten fick en liten ögoninfektion nyss och kliade och kliade så att han rev hål på skinnet under ögat, stackars liten. Gullig bild hur som helst, trots rödkantade ögon.

Om man vill få en lugn stund (och det vill man gärna) så gäller det att få tag på gurka. Gurka eller ananas och ungen är glad och nöjd i 10 minuter minst!

... här har han tex munnen full med ananas:). Skitglad!

Nu sover plutten sött hemma i bungan och Alex håller vakt medan jag sitter i receptionen och skriver. När han vaknar går vi förmodligen ner till stranden och käkar lunch på vanliga stället för vad som troligtvis blir sista gången. I morgon ska vi nämligen på återbesök hos farbror doktorn i Rayong för att dubbelkolla att ögoninfektionen är borta och dagen efter det åker vi till Bangkok.

På återseende hörrni!